sofieR

vet inte ens vad jag ska skriva. 

 

nu har det snart gått en månad utan dig.

jag älskar dig, min bästa. men jag kan inte låta bli att vara arg på dig.
vet inte när vi ses nästa gång, men jag kommer att sakna dig varje minut tills den dagen kommer.
det finns ingen som du. 

ditt skratt, din glädje, tröghet och hetsutbrott. hela du. 

vareviga dag när jag var i luxemburg pratade du med mig, du höll mig flytande. 

"fan va kul vi har tillsammas de e sjukt." sa du, och det går inte att inte hålla med.
"kan ni inte kommer ner till mig, jag ber er" - nu har vi vart i småland två gånger den senaste månaden, men du finns inte kvar. 

det är så tomt Totte, det går inte att förklara. ett stort, tomt, tungt hål.

jag önskar fortfarande att det här bara är en vidrig mardröm, men snön faller och det har blivit kallt. 
det gör så ont, allt är som förut trots att allt har förändrats.
vår älskade pöjolök, bästa vän.
vila så länge, så ses vi igen ärtis. ♥