que sera, sera

det finns många saker som händer man önskar man kunde ändra på.
men livet ser ut som det gör idag pga val man gjorde, igår, förra veckan, förra året och för tio år sen.
jag ångrar mycket, men kan inte ändra på något. jag tror på att det finns anledningar till allt.
det som händer, händer.
 
jag har inte varit här, jag vet det. har knappt varit närvarande i mitt egna liv så då känns det ovettigt att skriva ner det på en dator.
nu är jag dock tillbaka.
allt ordnar sig, så enkelt är det.
även om man inte inser det själv när man sitter där på botten, så ordnar sig allt till slut.
kanske inte på det sättet man ville eller hoppades på, men på något sätt.
 
jag är en sån person som skriver när jag behöver få ur mig saker.
på ett papper, i telefonen, vart som helst bara för att få ur sig alla ord som snurrar runt.
sen när man väl hittar de där gamla anteckningarna, och får se allt svart på vitt.
några veckor äldre, och jag blir ärligt talat chockad över mig själv.
det är ganska fantastiskt hur man verkligen växer som människa varje dag.
jag går fortfarande, och kommer troligtvis alltid göra, och bearbetar våran finaste Tottes bortgång.
saknaden och sorgen som finns kvar i varenda cell, jag skulle kunna göra vad som helst för att få ha dig kvar hos oss.
 
det har varit de konstigaste och sjukaste 6 månaderna i mitt liv.
alla idiotiska val jag har gjort, alla konstiga saker som har hänt, alla misslyckanden och även allt jag lyckats med.
jag sätter inte hösten 2012 - våren 2013 högt upp på min lista, den saken är klar.
under mina 21 år på den här planeten så har jag aldrig varit med om så mycket konstiga saker på så kort period.
jag vet att det finns många som har det mycket värre än jag, och jag beundrar alla som genomgår tragedier och ändå orkar kliva upp varje morgon och göra sitt bästa för att fortsätta stå upp, men för mig har det här varit något sjukt.
 
det jag vill komma fram till är att jag står här, denna tisdag den 2a juli, år 2013, på ett sätt jag aldrig hade kunnat föreställt mig för ett år sen.
men jag står upp. på båda benen.
lika irrelevant, knäpp och muppig som vanligt.
starkare och svagare. gladare och ledsnare. större och mindre som människa. som för alla, vi ändrar form.
men framför allt så har jag blivit äldre.
 
framåt.
que sera, sera. hakuna matata.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0