sofieR

så var vi här igen.
det är en tradition. både för mig och för slottet. mitt slott. mitt palats, där oavsett hur knepigt allt blir så rullar allt på som vanligt.

jag är onykter. jag vet det.
men om 11 minuter är det någons födelsedag. någon, en av de mest fantastiska människor jag nånsin mött, och som jag inte kommer få träffa igen. inte förens det är min tid att gå.
jag saknar honom, varje dag.

livet spelar med mig, vet inte vad jag ska tycka om det.
jag vet att min familj läser det här, men ni behöver också få veta. även om vi inte träffas så ofta som vi gjort, så är ni magiska.
hjälper mig genom allt.
jag har problem, jag skriker, smäller i dörrar och ligger i min säng och gråter i timmar. men ni står kvar. jag vet, ni vet. är inte som alla andra, skriker av lycka och bryter ihop av sorg.
men jag älskar er. min familj.
 
nu har jag ont i huvudet och kommer ångra det här imorgon.
men det får stå kvar ändå, jag står för det jag säger.
livet. tråkigt, värdelöst, sorgligt och alldeles underbart.
usch